Det finns faktiskt tillfällen då man inte viftar på svansen och det är:
När jag ligger och sover och får en kamera med blixt upptryckt på nosen och det är Frasse som säger det jag har frågat honom.....ni kan kalla mig Loppan-som-kan-prata-med-hundar nuförtin.
Visst ser han underbart surig ut . Jag gillar sura hundar.
Jag hade en dalmatinfröken i mitt förra liv ....och hon var en riktig surputte hon. När hon gick och la sig på kvällen...skulle det vara tyst...Hon morrade för minst lilla ljud. Typ om grannen hostade (det var väldigt lyhört; kunde höra grannens älskog och jag var säker på att han slog henne tills......en annan gång när han lånade en hundring men det är en annan story....)
Men när dottern började krypa morrade hon också en gång för mycket och fröken fick flytta till landet.....hunden alltså inte dottern. Och ibland så ångrar jag det; fortfarande...efter 7 års tid.... Hon hade isblå vackraste tiggigaste ögon. Isa hette hon.
Finns det något ni ångrar?