2006-06-20

helt plötsligt ramlar alla kronor genom åren i

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt, och allt skall tagas i från mig,
inom kort skall allt tagas ifrån mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra
-ensam utan spår.
Pärra Lagerkvist

5 kommentarer:

Anonym sa...

*sniff*

Kram på dig!
/Mams

Anonym sa...

Poesi är himla bra när tankarna snurrar som värst!! Och de vackra orden läker på något underligt sätt hål av tomhet och eko....

Nina sa...

Christina: Jag har inte brytt mig om dikter sen jag typ tonåring och fick nu plötslig lust att läsa lite... Hoppas du också får en varm solig dag idag istället! KRAM
Mams: "Sniff" hette inte någon sniff i mumindalen? Kram på dig!
Anneli: Precis vad jag behövde ...man fattar läget också helt plötsligt vad dem menar....Kram

Det Mörka Hotet sa...

Ett sent inlägg, och jag vet att dikten är en gammal klassiker, men likväl har jag den mycket kär:

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Den var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Bo Setterlind

Nina sa...

Samuel! Den är super den ock. Bosse är ju toppen!